Kaffet i folkhemmet till kafékultur

Tagged As:

Berättelsen om kaffets väg från att drickas i det svenska vardagsrummet till att idag drickas stående på italienska kaffebarer. Om bönan vars kultur har inspirerat till många mänskliga möten. Detta är historien om det svarta guldet.

Bönkvarnen maler mullrande dovt i bakgrunden. Ångan från espressomaskinens mjölkskummare ångar upp i taket, sprider värme i kaféet. Lukten är stark av de nymalda Arabicabönorna, det smakar utan att ännu ha vidrört någon kopp. Minnena från senaste koppens aromer återkallas och koffeinbegäret blir än märkbar. Med fatet på aluminiumdisken, doppas teskeden i koppen. Mjölkskummet lägger sig tjockt på skeden, nedblandandes det goda italienska strösockret. Den varma koppen med det tjocka porslinet förs till munnen. Inte sällan lägger sig det karameliserade skummet som en mustasch på överläppen, tecknet på att lugnet sprider sig över en även denna morgon.

Vi går till kaféet. Där möts vi på samma nivå, en neutral plats för samtal och avkoppling från vardagen ? undslippa den obehaliga känslan som hemma hos någon blir reserverad, för att istället känna välbehaget av att bli serverad. Andra ser kaféet som det kravlösa mötets rum eller platsen för det lugna samtalet.

Men det har inte alltid varit de lugna mötenas plats. De supande svenskarna var vana drickare, och blev snabbt vana att dricka även kaffe när bönorna kom till Sverige under 1600-talet. Kaffehus efter kaffehus slog upp portarna, och brännvinstillverkarna blev oroliga. I Preussen utropade kung Fredrik den Store att ”mitt folk ska dricka öl”, och bedrev under 1700-talet en hatkampanj mot kaffekulturen. Sveriges Gustav III var inte sen att följa sina kungakollegors förbud genom att också förbjuda kaffeservering i Sverige, i slutet av 1700-talet. Något som också spelade in var den ekonomiska orsaken att importen blev för dyr för landet.
I Frankrike under samma epok ställde sig Jean-Paul Marat på en stol, med höjd kaffekopp i ena handen och knuten näve i den andra och skanderade orden ”frihet, jämlikhet, borderskap”. I bifall hojtade folket omkring, och franska revolutionen var snart igång.
Vid denna tidpunkt runt om i Europa var kaffehus mötesplatsen där hätska samtal om politik fördes, radikala idéer författades och stora författare fann sina krypin.
En nutida författare vid namn Ernst Hemingway skrev i sin självbiografi ”En fest för livet” om sitt favoritkafé på Place de Saint Michel i Paris:

”Det var ett trevligt café, varmt och rent och vänligt, och jag hängde min gamla regnrock på tork på hängaren och lade min gamla, slitna, skamfilade filthatt på hyllan ovanför bänken och beställde café au lait. Kyparen kom med det och jag plockade upp en anteckningsbok och en blyertspenna ur kavajfickan och började skriva.”

Det var inte utan anledning etablissemanget såg kaffehusen som obscena platser för pervertion, när samhällsomvälvare som Simone de Beauvoir samsades med nytänkare som Jean-Paul Satre om kaffehusens sittplatser. Resulatet blev att kaffehusen stängdes för gott. För att kort därefter öppnas som lyxiga franskinspirerade kaféer.
Demokratins dryck har kaffe kallats, kaféerna var de enda platserna folk oavsett samhällsklass samlade och diskuterade, och den första accepterade dryck som inte bedövade tankeförmågan hos konsumenten utan snarare stimulerade den.

dag fylls storstädernas kaféer vid lunchtid av hungriga kontorsarbetare. Husmanskost har fått stiga åt sidan för kaféernas fettsnåla sallader, lätta luncher på ciabattabröd eller pizzettor att lyxa till med. Allt ackompanjerat av en god kaffe, som fungerar som avgörande vägskål för det dagliga lunchbesöket.
Än är det inte som i Italien där man efter lunchen hoppar på sin moped, korsar halva stan för att ta en caffé espresso (på italienska kort och gott: caffé) på ”sitt” kafé. Aldrig en cappuccino eller caffé latte, ty dessa dricks inte efter klockan tio respektive klockan tolv av den enkla anledningen att varm mjölk inte är bra för matsmältningen (däremot till frukost är perfekt).
Mycket annat har vi dock anammat. Kafékulturen nerifrån kontinenten som idag har blivit liktydig med den svenska. Ur ett socialt perpektiv har kafébesöket har ändrats. Att sitta på kafé och läsa en bok, tidning eller äta i sitt eget sällskap har blivit ett vanligare inslag – behovet av tvåsamhet är inte längre måste, utan driven av koffeinbegär åtnjuts kaffet allena.
Sittningen timtal i sträck är inte längre lika vanlig utan den italienska modellen blir desto vanligare när allt fler föredrar caffe framför latte. Italienska modellen är snarare en ritual på två minuter, den tid det tar att slörpa i sig espresso i två drag för att sedan återvända till arbetet, hemmet eller skolan – som ett njutningens avbrott i vardagsbestyren och smakernas utflykt bland aromer. Arom är det ord som beskriver espresso bäst, för espresson är mer; mer smak, mer fyllighet och mer arom. Än vad? Än allt annat.
Denna svarta njutning, innehållandes cirka 500 olika ämnen varav endast 20 är kända skapar den starka bittra smaken, med en mörk mustig tungkliande rökig smak som gör varje god caffé till en aromatisk upplevelse. Om dess bitterhet skriver Diane Ackerman ”kaffe [är] bittert, en smak från en farlig och förbjuden värld”.

När denna poetiska förbjudna värld inträdes brukar detta ses som ett steg närmare vuxenvärlden, att dricka kaffe ger vuxenpoäng. Tidpunkten för första stora steget närmare den förbjuda världen brukar sättas vid den perioden man börjar gymnasiet, har forskaren Björn Andersson på Göteborgs universitet kommit fram till genom undersökningar bland ungdomar. Han menar att gymnasietiden är den period i livet då man slängs in ett helt nytt socialt sammanhang, någon som i ens liv inte har hänt tidigare, och behov skapas av att olda nya relationer som sedan skördas med ursäkt av kaffet på bordet.
För vissa blir detta en livslång väg av beroende, som Bob Dylan sjunger i ”One More Cup of Coffee”:

One more cup of coffee for the road,
One more cup of coffee ‘fore I go
To the valley below.

Svenskarnas enorma kaffesug ligger på ca 30 miljoner koppar kaffe – om dagen, och är endast omsprungen av finländarna. Det fanatiska i att dricka 4,4 koppar kaffe dagligen kan inte förklaras på annat sätt än att Sverige älskar kaffe.
De flesta människor har ett förhållningssätt till det svarta guldet. Antingen dricker man det inte (ännu tillräcklig ovanligt för att folk ska ställa följdfrågor), tar en kopp för sällskaps skull eller den sjukdom de flesta svenskarna lider av, behovet av en kopp (och gärna fler) för att”fungera” var dag.
Om kaffet hade lanserats idag, hade det förmodligen blivit förbjudet, för utan ironi eller ljug kan det hävdas att det är en drog. De xantinföreningar som koffeinet innehåller skapar vällustkänslor och lugnar kroppen, samtidigt som den gör pigg. Dess kemiska sammansättning påträffas även i te, choklad och coca-cola, men i betydligt mindre mängder.

De kaffeskadade tillika kaffeälskande göteborgarna trängs på Café Espresso. Där finns inget som heter vanligt kaffe, dess ägare Hasse Axelsson blir förnärmad om man skulle beställa en sådan – däremot är en beställning av caffé utmärkt.
Kaféet är en institution av espressokunskap startade av Sveriges meste kaffekonnässör Matts Johansson, känd för Espressoboken, som är en hyllning till kaffe och dess italienska kultur.
Bohemer, konstnärer och andra kaffe-afficiendos korsar halva staden för att ta sig en kopp och sitta i deras värmda vindskydd utomhus, eller på ett ben ståendes medan de häller i sig en kopp god kaffe vid aluminiumbardisken på Café Espresso.
Att Göteborg är större kaféstad än Stockholm vittnar det faktum som Café Tintin uppbär på en sidogata till Avenyn. Det är ett kafé som aldrig stänger. Sant att det finns ett nattöppet kafé vid Roslagstull i Stockholm, men den enda tillåtna klientelen nattetid är de med taxi-legitimation – medan göteborgarna närhelst på dygnet finner kaffesug kan besöka Café Tintin.

Visst, kaffe-Stockholm lever, i böckerna värld. August Strindbergs karaktärer i ”Röda Rummet” träffas just i Röda Rummet på Berns, för att dricka karaffer med kaffe, gärna tillrättavisade med konjak. Än idag är det rött, men som kaffets hem är det sedan länge dött.
Stockholm har bör i proportition till sin storlek ha långt fler kaféer av rang, även om den har många som är bra är det inte tillräckligt många. Dock har problemet inte varit kaffekockarnas okunskap, utan allt är vattnets fel.

Andrea Illy, ägaren av familjeföretaget Illy (deras röda logga pryder i princip alla italienska kaffebarer), vars företag under de senaste 70 åren producerat miljonvolymer av Arabicakaffebönor och har samlat ett enormt kunnade om kaffe, avslöjade hemligheten för en svensk kaffekonnässör, varför det även bästa kaffet ibland smakar illa.
Det är vattnets fel, Stockholm har helt enkelt för enastående bra vatten (tack vare berggrunden staden vilar på).Vattnet är utmärkt att dricka men blir kaffet förskräckligt illasmakande.

De verkliga storkonsumenterna är äldre människor, de som gärna bjuder på en illasmakande kaffeupplevelse, som för dem är det som ses som kaffe. Detta folkhemskaffe de växt upp med, och älskar att dricka. Den blecksvarta, trögflytande vätska som smakar garvsyra (irriterar magen; utlösas i kaffe vid kokning; ju kortare kontakttid kaffe och vatten har desto mindre garvsyra) är för dem det godast tänkbara kaffe. Allt beror på historien.
Från 1920-talet och framåt blommade den svenska kaffekulturen, man drack den hos varandra, eller åt till en bakelse på ett konditori. Männen tillrättavisade sitt kaffe med svätt sprit, och kvinnorna hade kafferep med småkakor och skvaller.
När det var gäster i hemmet var det naturligt att genast bjuda på kaffe, oavsett om det var väntat eller oväntat besök samlades man över en kaffe med dopp.
Samtidigt i USA satt beat generationens författare såsom Jack Kearouac och poeter därbland Allen Ginsberg på rökiga kaféer med hårslitande existensiella filosofiska problem som de skrev om på sina skrynkliga pappersbitar, de rader som blivit böcker och idag hyllas av litteraturvetare och lyriker.

När televisionen kom på 60-talet förändrade den allt. Tv-generationen var inte lika kaffesugen som sin föräldrar. Först i slutet av 1980-talet som kafélivet i Sverige fick en renässsans, och föregångarna till dagens kaffebarer såg sitt ljus i en tidigare varianter.
Idag är det bara på de äldre kaférna man kan få ”vanligt” bryggkaffe. Idag finns lyxkaffe (som man väljer att kalla kaffe som produceras i automater) till och med hos kedjor som McDonald’s och 7-Eleven, inte minst hos kedjor som Waynes Coffee och Robert’s Coffee.
Men att stora kedjor tar inte det som de vet kunder önskar ta med, eller dricka ur fort och få sin kaffeabstinens (i form av huvudvärk, o dyl) stillat.

De har inte förstått att kaffe handlar om desto mer än en maskin som maler, pressar och serverar en caffé enligt bokens alla regler. Det handlar om en kärlek, lika lång som livet självt ? till bönorna, den svarta drycken och inte minst dess kultur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *