SM i BreakDance

När? Lördag 1:a december 2016, 14.00 – 21.00
Var? Hörsalen Kulturhuset Stockholm
Vad? Nu är det dags för Sveriges främsta solobreakare och breakkompanier att göra upp om vilka som är allra bäst. I juryn sitter några av världens främsta från USA och Frankrike.

Kan man tävla i dans? Absolut! I grunden handlar breaking om vem som är hårdast på dansgolvet. Redan i breakingens begynnelse ställde gängen upp och ”battlade” mot varandra på gatorna i New York. Tävlingsmomentet har sedan dess varit en central del i breakingkulturen.

De tävlande i grupp är:
U.S.S.W – United Skillz, Style Warriors – (GBG)
Explosive Flow – (Borås, Gävle, Malmö)
Original Rockers – (Halmstad)
Concrete Kings – (sthlm)
Ultimate B-Boys – (GBG)
Uchas Sin Sol – (sthlm)
Passion 4 this – (norrköping)
The 80´s – (sthlm)
Short valley b-boys – (GBG)
Solo-breaktävlande från grupperna ovan.

Domare:
Karim – Aktuel Force , Frankrike
Salah – Vagabond Crew , Frankrike
Erik – Rhythm Bugz , USA
Reveal – Rhythm Bugz , USA

Movesperminute kommer att vara konfrencier. De, Bounce och Concreet kommer även att uppträda under kvällen (utom tävlan).

Förutom breakdance i världsklass uppträder rapacts som Fugitivez från Frankrike och Shufflas från Sverige.

För musiken står DJ’s som :
DJ Leacy (UK)
DJ Willrock (sthlm)
DJ Kidd Scram (norrk./sthlm)


Shaolin

Kung Fu-munkarna från det mytomspunna Shaolintemplet i norra Kina är ute på turné. Med showen Wheel of Life besökte de i början av juni scenen på Cirkus i Stockholm. Under drygt en timme gav de flera prov på varför man i första taget inte skall bråka med någon av Buddhas ockraklädda lärjungar.

Det här är äkta vara. När munkarna från Shaolin kliver in på scenen är det svårt att inte förvänta sig underverk. Myterna om deras Kung Fu-kunskaper är lika många som storslagna. Filmer som Ang Lees Crouching Tiger Hidden Dragonsätter också ribban högt. Jag kom på mig själv med att fantisera om hur munkarna skulle springa på väggarna med samma lätta steg som Michelle Yeoh gör i filmen. Men det är fiktion. Det här är verklighet och inga trick eller gröna dukar är tillåtna.

Shaolin blev ett hushållsnamn världen över i början av 80-talet genom filmen Shaolin Temple, (1982). Filmen vann stora framgångar och Shaolin förvandlades över en natt till en turistattraktion. Idag är Shaolin långt ifrån det ensliga tempel som man möter i filmerna. Shaolin Temple följdes snart upp med Shaolin Temple 2: Kids from Shaolin, (1984), och Shaolin Temple 3: North and South Shaolin, (1986). Filmerna innebar också debuten för Jet Li, idag en av Kinas största kampsortsfilmstjärnor, som nu övergått till att medverka i Hollywoodproduktioner som Romeo must die.

Wheel of Life är berättelsen om hur shaolinmunkarna, i templets tidiga skede, fick kämpa för att etablera och försvara det. Historien är en hyllning till munkarnas historia, religion och fysiska skickligheter. Nitton shaolinmunkar och sex barnmunkar, varav den yngste inte kan ha varit äldre än fem år, deltog i föreställningen. För att föra historien framåt medverkade också fyra skådespelare, som med ett mycket tydligt minspel gjorde att intrigen inte gick att missförstå. Även tre musiker fanns på scen och ackompanjerade det hela.

Myten berättar om hur en kejsare, imponerad av shaolinmunkarnas stridskonst, bad om hjälp för att försvara riket från en invaderande kraft. Detta har sedan varit en viktig del i Shaolintemplets historia. Stridsmunkarna hjälpte kejsarna att försvara Kina och slåss mot invaderande krafter. Som belöning fick shaolintemplet stora mängder land och pengar. Munkarna i berättelsen gick med på att hjälpa kejsaren, och gav fienden en match i Kung Fu som de sent skulle glömma. Men när shaolinmunkarna tackade nej till att bli kejsarens personliga livvakter hamnade de i onåd. För att hämnas bestämde kejsaren sig för att döda dem. Efter att ha sövt dem med giftig rök, skär han halsen av munkarna. När dårskapens moln skingras inser kejsaren vad han har gjort och begår självmord. Men shaolintemplets historia slutar inte där. Ur blodet från de mördade munkarna reser sig fem barnmunkar – ”De fem förfäderna”. Genom dem förs templets kunskaper vidare och bygger upp ett nytt starkt Shaolin. Livets hjul rullar vidare…

Kung Fu har alltid haft sin plats i shaolintemplet. Templet grundades, år 497, av den indiska buddistmunken Batuo, som var intresserad av kinesisk Wushu (kampsport). Han sägs inte ha tränat själv, men hans två närmsta lärljungar Seng Chou och Hui Gang var experter. Det ryktas om att ett bevis på Seng Chous benstyrka var att han kunde ”gå på väggen”! För munkarna fick Kung Fun också en annan betydelse. Övningarna fungerade som motion, för att de skulle kunna klara av den mycket fysiskt påfrestande meditationen. Övningarna blev även en meditation i sig själv.

Idag är en av de stridande shaolinmunkarnas främsta uppgift att sprida kunskapen om Shaolin, för att få det att växa i popularitet och storslagenhet. Och det lyckades föreställningen med. Showen var fylld av kampsportsscener som gav prov på deras olika tekniker, många inspirerande av djurriket. Trots att ingen sprang på väggarna visades andra häpnadsväckande trick. En munk virade lite rep runt den nedre delen av sina pekfingrar, för att sedan ställa sig på ”händer”, fast enbart med fingerspetsarna som stöd. En annan munk vilade på spjut, med rundade, men fortfarande mycket vassa, spetsar. Flera dödsföraktande hoppsparkar gjordes också med landningar som i sommartider påminner spänstiga mag- eller ryggplask.

Orsaken till att shaolinmunkarna kan prestera dessa nästintill omänskliga konster sägs vara att de har utvecklat speciella andningstekniker. Munkarna demonstrerade detta inför publiken innan de gav sig på sina uppgifter. Genom hela kroppen hämtas kraften som slutligen samlas i ett centra strax nedanför navlen. Efter denna övning är de oövervinneliga. Det som fascinerar i shaolinmunkaras uppvisning är den blandning av mjukhet och explosivitet som visas upp. De är som balettdansörer med rätt att döda.


Kaffet i folkhemmet till kafékultur

Berättelsen om kaffets väg från att drickas i det svenska vardagsrummet till att idag drickas stående på italienska kaffebarer. Om bönan vars kultur har inspirerat till många mänskliga möten. Detta är historien om det svarta guldet.

Bönkvarnen maler mullrande dovt i bakgrunden. Ångan från espressomaskinens mjölkskummare ångar upp i taket, sprider värme i kaféet. Lukten är stark av de nymalda Arabicabönorna, det smakar utan att ännu ha vidrört någon kopp. Minnena från senaste koppens aromer återkallas och koffeinbegäret blir än märkbar. Med fatet på aluminiumdisken, doppas teskeden i koppen. Mjölkskummet lägger sig tjockt på skeden, nedblandandes det goda italienska strösockret. Den varma koppen med det tjocka porslinet förs till munnen. Inte sällan lägger sig det karameliserade skummet som en mustasch på överläppen, tecknet på att lugnet sprider sig över en även denna morgon.

Vi går till kaféet. Där möts vi på samma nivå, en neutral plats för samtal och avkoppling från vardagen ? undslippa den obehaliga känslan som hemma hos någon blir reserverad, för att istället känna välbehaget av att bli serverad. Andra ser kaféet som det kravlösa mötets rum eller platsen för det lugna samtalet.

Men det har inte alltid varit de lugna mötenas plats. De supande svenskarna var vana drickare, och blev snabbt vana att dricka även kaffe när bönorna kom till Sverige under 1600-talet. Kaffehus efter kaffehus slog upp portarna, och brännvinstillverkarna blev oroliga. I Preussen utropade kung Fredrik den Store att ”mitt folk ska dricka öl”, och bedrev under 1700-talet en hatkampanj mot kaffekulturen. Sveriges Gustav III var inte sen att följa sina kungakollegors förbud genom att också förbjuda kaffeservering i Sverige, i slutet av 1700-talet. Något som också spelade in var den ekonomiska orsaken att importen blev för dyr för landet.
I Frankrike under samma epok ställde sig Jean-Paul Marat på en stol, med höjd kaffekopp i ena handen och knuten näve i den andra och skanderade orden ”frihet, jämlikhet, borderskap”. I bifall hojtade folket omkring, och franska revolutionen var snart igång.
Vid denna tidpunkt runt om i Europa var kaffehus mötesplatsen där hätska samtal om politik fördes, radikala idéer författades och stora författare fann sina krypin.
En nutida författare vid namn Ernst Hemingway skrev i sin självbiografi ”En fest för livet” om sitt favoritkafé på Place de Saint Michel i Paris:

”Det var ett trevligt café, varmt och rent och vänligt, och jag hängde min gamla regnrock på tork på hängaren och lade min gamla, slitna, skamfilade filthatt på hyllan ovanför bänken och beställde café au lait. Kyparen kom med det och jag plockade upp en anteckningsbok och en blyertspenna ur kavajfickan och började skriva.”

Det var inte utan anledning etablissemanget såg kaffehusen som obscena platser för pervertion, när samhällsomvälvare som Simone de Beauvoir samsades med nytänkare som Jean-Paul Satre om kaffehusens sittplatser. Resulatet blev att kaffehusen stängdes för gott. För att kort därefter öppnas som lyxiga franskinspirerade kaféer.
Demokratins dryck har kaffe kallats, kaféerna var de enda platserna folk oavsett samhällsklass samlade och diskuterade, och den första accepterade dryck som inte bedövade tankeförmågan hos konsumenten utan snarare stimulerade den.

dag fylls storstädernas kaféer vid lunchtid av hungriga kontorsarbetare. Husmanskost har fått stiga åt sidan för kaféernas fettsnåla sallader, lätta luncher på ciabattabröd eller pizzettor att lyxa till med. Allt ackompanjerat av en god kaffe, som fungerar som avgörande vägskål för det dagliga lunchbesöket.
Än är det inte som i Italien där man efter lunchen hoppar på sin moped, korsar halva stan för att ta en caffé espresso (på italienska kort och gott: caffé) på ”sitt” kafé. Aldrig en cappuccino eller caffé latte, ty dessa dricks inte efter klockan tio respektive klockan tolv av den enkla anledningen att varm mjölk inte är bra för matsmältningen (däremot till frukost är perfekt).
Mycket annat har vi dock anammat. Kafékulturen nerifrån kontinenten som idag har blivit liktydig med den svenska. Ur ett socialt perpektiv har kafébesöket har ändrats. Att sitta på kafé och läsa en bok, tidning eller äta i sitt eget sällskap har blivit ett vanligare inslag – behovet av tvåsamhet är inte längre måste, utan driven av koffeinbegär åtnjuts kaffet allena.
Sittningen timtal i sträck är inte längre lika vanlig utan den italienska modellen blir desto vanligare när allt fler föredrar caffe framför latte. Italienska modellen är snarare en ritual på två minuter, den tid det tar att slörpa i sig espresso i två drag för att sedan återvända till arbetet, hemmet eller skolan – som ett njutningens avbrott i vardagsbestyren och smakernas utflykt bland aromer. Arom är det ord som beskriver espresso bäst, för espresson är mer; mer smak, mer fyllighet och mer arom. Än vad? Än allt annat.
Denna svarta njutning, innehållandes cirka 500 olika ämnen varav endast 20 är kända skapar den starka bittra smaken, med en mörk mustig tungkliande rökig smak som gör varje god caffé till en aromatisk upplevelse. Om dess bitterhet skriver Diane Ackerman ”kaffe [är] bittert, en smak från en farlig och förbjuden värld”.

När denna poetiska förbjudna värld inträdes brukar detta ses som ett steg närmare vuxenvärlden, att dricka kaffe ger vuxenpoäng. Tidpunkten för första stora steget närmare den förbjuda världen brukar sättas vid den perioden man börjar gymnasiet, har forskaren Björn Andersson på Göteborgs universitet kommit fram till genom undersökningar bland ungdomar. Han menar att gymnasietiden är den period i livet då man slängs in ett helt nytt socialt sammanhang, någon som i ens liv inte har hänt tidigare, och behov skapas av att olda nya relationer som sedan skördas med ursäkt av kaffet på bordet.
För vissa blir detta en livslång väg av beroende, som Bob Dylan sjunger i ”One More Cup of Coffee”:

One more cup of coffee for the road,
One more cup of coffee ‘fore I go
To the valley below.

Svenskarnas enorma kaffesug ligger på ca 30 miljoner koppar kaffe – om dagen, och är endast omsprungen av finländarna. Det fanatiska i att dricka 4,4 koppar kaffe dagligen kan inte förklaras på annat sätt än att Sverige älskar kaffe.
De flesta människor har ett förhållningssätt till det svarta guldet. Antingen dricker man det inte (ännu tillräcklig ovanligt för att folk ska ställa följdfrågor), tar en kopp för sällskaps skull eller den sjukdom de flesta svenskarna lider av, behovet av en kopp (och gärna fler) för att”fungera” var dag.
Om kaffet hade lanserats idag, hade det förmodligen blivit förbjudet, för utan ironi eller ljug kan det hävdas att det är en drog. De xantinföreningar som koffeinet innehåller skapar vällustkänslor och lugnar kroppen, samtidigt som den gör pigg. Dess kemiska sammansättning påträffas även i te, choklad och coca-cola, men i betydligt mindre mängder.

De kaffeskadade tillika kaffeälskande göteborgarna trängs på Café Espresso. Där finns inget som heter vanligt kaffe, dess ägare Hasse Axelsson blir förnärmad om man skulle beställa en sådan – däremot är en beställning av caffé utmärkt.
Kaféet är en institution av espressokunskap startade av Sveriges meste kaffekonnässör Matts Johansson, känd för Espressoboken, som är en hyllning till kaffe och dess italienska kultur.
Bohemer, konstnärer och andra kaffe-afficiendos korsar halva staden för att ta sig en kopp och sitta i deras värmda vindskydd utomhus, eller på ett ben ståendes medan de häller i sig en kopp god kaffe vid aluminiumbardisken på Café Espresso.
Att Göteborg är större kaféstad än Stockholm vittnar det faktum som Café Tintin uppbär på en sidogata till Avenyn. Det är ett kafé som aldrig stänger. Sant att det finns ett nattöppet kafé vid Roslagstull i Stockholm, men den enda tillåtna klientelen nattetid är de med taxi-legitimation – medan göteborgarna närhelst på dygnet finner kaffesug kan besöka Café Tintin.

Visst, kaffe-Stockholm lever, i böckerna värld. August Strindbergs karaktärer i ”Röda Rummet” träffas just i Röda Rummet på Berns, för att dricka karaffer med kaffe, gärna tillrättavisade med konjak. Än idag är det rött, men som kaffets hem är det sedan länge dött.
Stockholm har bör i proportition till sin storlek ha långt fler kaféer av rang, även om den har många som är bra är det inte tillräckligt många. Dock har problemet inte varit kaffekockarnas okunskap, utan allt är vattnets fel.

Andrea Illy, ägaren av familjeföretaget Illy (deras röda logga pryder i princip alla italienska kaffebarer), vars företag under de senaste 70 åren producerat miljonvolymer av Arabicakaffebönor och har samlat ett enormt kunnade om kaffe, avslöjade hemligheten för en svensk kaffekonnässör, varför det även bästa kaffet ibland smakar illa.
Det är vattnets fel, Stockholm har helt enkelt för enastående bra vatten (tack vare berggrunden staden vilar på).Vattnet är utmärkt att dricka men blir kaffet förskräckligt illasmakande.

De verkliga storkonsumenterna är äldre människor, de som gärna bjuder på en illasmakande kaffeupplevelse, som för dem är det som ses som kaffe. Detta folkhemskaffe de växt upp med, och älskar att dricka. Den blecksvarta, trögflytande vätska som smakar garvsyra (irriterar magen; utlösas i kaffe vid kokning; ju kortare kontakttid kaffe och vatten har desto mindre garvsyra) är för dem det godast tänkbara kaffe. Allt beror på historien.
Från 1920-talet och framåt blommade den svenska kaffekulturen, man drack den hos varandra, eller åt till en bakelse på ett konditori. Männen tillrättavisade sitt kaffe med svätt sprit, och kvinnorna hade kafferep med småkakor och skvaller.
När det var gäster i hemmet var det naturligt att genast bjuda på kaffe, oavsett om det var väntat eller oväntat besök samlades man över en kaffe med dopp.
Samtidigt i USA satt beat generationens författare såsom Jack Kearouac och poeter därbland Allen Ginsberg på rökiga kaféer med hårslitande existensiella filosofiska problem som de skrev om på sina skrynkliga pappersbitar, de rader som blivit böcker och idag hyllas av litteraturvetare och lyriker.

När televisionen kom på 60-talet förändrade den allt. Tv-generationen var inte lika kaffesugen som sin föräldrar. Först i slutet av 1980-talet som kafélivet i Sverige fick en renässsans, och föregångarna till dagens kaffebarer såg sitt ljus i en tidigare varianter.
Idag är det bara på de äldre kaférna man kan få ”vanligt” bryggkaffe. Idag finns lyxkaffe (som man väljer att kalla kaffe som produceras i automater) till och med hos kedjor som McDonald’s och 7-Eleven, inte minst hos kedjor som Waynes Coffee och Robert’s Coffee.
Men att stora kedjor tar inte det som de vet kunder önskar ta med, eller dricka ur fort och få sin kaffeabstinens (i form av huvudvärk, o dyl) stillat.

De har inte förstått att kaffe handlar om desto mer än en maskin som maler, pressar och serverar en caffé enligt bokens alla regler. Det handlar om en kärlek, lika lång som livet självt ? till bönorna, den svarta drycken och inte minst dess kultur.


Cigarrer – Vardagslyx

De små sakerna man unnar sig under veckans grå dagar gör vardagen mer överkomlig. En god middag, en god öl eller en god cigarr. Zoovillage rabattkod ska i en serie artiklar gå närmare inpå den enkla lyxen i vår vardag.

Cigarrökning kan ses som ett tecken på livsnjutande, att ha en romantisk syn på livet, förenat med en avslappnad men sofistikerad livsstil. Danske författaren Axel Sandemose, känd för den som skrivit Jantelagen, ska ha skildrat ett folkslag med orden:
”De levde som djur – de varken rökte eller drack.” Vilket visar lite att rökning är lika kulturellt betingat som alkohol. Sandemose ironiserar en aning över deras avsaknaden av lyx, men rör vid en viktig punkt – att människan är beroende av en lugnande undanflykter, om så bara för en stund.

Vanligtvis om du röker cigaretter och för första gången ska smaka på en cigarr är skillnaden oerhört märkbar. Men för den ovane kan cigarren upplevas som torr, besk eller rökig i dubbel bemärkelse. På samma sätt som första gången man smakar på kaffe, upplever man det beskt -men allteftersom cigarrökandets erfarenhet ökar kan röken bli ett lugnande bihag, alltmedan rökpelaren reser sig mot taket och man fylls av ett lugn.
Andreas Lundskog, på Brobergs Tobakshandel, ger rådet att först och främst ta det lugnt, och att i valet av cigarr helt påverkas av omständigheterna.
– En cigarr ska inte vara större än den tid man har att lägga på den, säger han.
Tidsspannet är allt mellan fem minuter för den minsta cigarillen till en och en halv timme för den längsta cigarren. Tändas ska den göras i dess spets, som innan ska avsnoppas med en avsnoppare – garanterat kan de hjälpa dig med det i tobaksbutiken du köpt den, för du kan förstöra hela cigarren om du använder sax, kniv, etc. Slocknar cigarren är det bara att tända den på nytt, rök inte för ”ofta” på den, den ska vila och aldrig ”varmrökas”. Viktigast att ha i åtanke är att man aldrig ska ”spara” en cigarr som redan varit tänd, för att rökas vid ett senare tillfälle. Den är en färskvara och hela ska rökas vid samma tillfälle.

Cigarrens utbyggnad utgörs av tre delar, i dess mitt finns två, tre eller fyra tobaksblad beroende på cigarrens tjocklek och styrka; detta kallas inlaga. Inlagan är omsluten av omblad som håller ihop den, som i sin tur täcks av täckbladet. Färgen på täckbladet avslöjar några av cigarrens egenskaper. Tumregeln är ju ljusare cigarr desto mildare. Kvalitén på cigarren kan du märka genom att försiktigt trycka på den, det ska vara en viss svikt, föreställ dig ”mjuk hårdhet”. Köp cigarren i en butik där de hålls fuktiga med humidor, eller har ett speciellt rum för färsk tobak.
– Valet av cigarr ska göras personligen, du ska inte automatiskt välja ett premiummärke, skapa dig en egen uppfattning om vad du tycker om istället, säger Anders.
– Cigarrer är precis som mat, man får ”lära sig” vad man tycker om. Hela cigarren måste rökas innan du kan bedömma den till fullo, fortsätter han.

Bästa nybörjarcigarren?
– De dominikanska cigarrerna är bäst att börja med, Avo eller Griffin’s, säger Anders.
Har man inte rökt innan upplevs cigarrer som ”tunga”, samtidigt som cigarrettrökare omedelbart märker smakskillnaden i ”vanliga” cigaretter och en smakrik cigarr. Till den som har svårt för cigarröken har Anders ett råd.
– Det sitter inte röken, utan eftersmaken är det intressanta, säger han. Analysera inte för mycket när du röker en cigarr, du får ge det en ärlig chans och hålla på litet tag tills du vänjer dig.
Anders menar att man hela tiden ska tänka på vad man ätit, druckit och gjort med munnen innan. Kaffe är en utmärkt dryck att kombinera med en cigarr, men kan kännas väldigt beskt tilsammans om inte kaffet sockras, om så bara en halv tesked.

Cigarr efter maten?
– Har man ätit en lätt måltid, ska cigarren vara mild – så att inte middagens goda eftersmak överrumplas – och vice versa, efter en smakrik middag ska en smakrik cigarr värdig nog rökas. Styrkan på cigarren väljer


Wall Design

Graffitin är det enda av hiphopens fyra element som oftast svävar i gränslandet mellan lagligt och olagligt. Det finns dock vägar till att omvandla sin kultur till arbete och göra graffitin till något fullt legalt. Bobban Zivic och Thomas Petersson vet ett sätt.

Företaget Walldesign startades för två år sedan av barndomsvännerna Bobban Zivic och Thomas Petersson från Norrköping. Deras idé bestod i att ägna sig åt utsmyckning av offentliga platser och företagslokaler. Ett smart sätt att, i egenskap av före detta graffitimålare, omvandla sin kunskap och talang för något som för de allra flesta betraktats som skadegörelse, till yrke.

Trots den uppenbara kopplingen, är de trötta på att bli jämförda med graffitimålare hela tiden. Just den här dagen, när jag träffar dem, är de på väg till Sveriges Radio för att medverka i programmet Folkradion och prata om graffiti.

– Det vi gör är ju inte ”riktig” graffiti, men det härstammar från graffiti! Ändå talar många om sell-out, att vi går i fel riktning. Typ som en del rappare som säger att Puff Daddy gått i fel riktning. Vi menar att vi har tagit det hela ett steg längre – det är en utveckling helt enkelt, säger Bobban.

Affärsidén är uppenbarligen god. De har bland annat gjort målningar för Wayne´s Coffee på Kungsgatan i Stockholm, Bennetts resebyråkedja, Filippa K och SATS Sports Club. Och framöver kommer de ha fullt upp med att utsmycka ett hotell i Riksgränsen tillsammans med samarbetspartnern Inredningsbyrån. Än så länge känner de inte till några andra företag i Sverige som ägnar sig åt just det här, men de är båda övertygade om att fler kommer att dyka upp.

– Graffitin har ju egentligen aldrig genomgått någon förändring. Den är lite insnöad sådär; man håller sig till samma koncept med text, någon figur och outlines runt om. Med hjälp av datorn kan man däremot göra något nytt. Till och med vanliga graffitimålare har ju börjat scanna in sina skisser och färglägga på dator. Steget är faktiskt inte så långt till det vi gör, berättar Thomas vidare.

Walldesigns projekt är dock ännu mer databaserade. Målningarna bearbetas virtuellt, givetvis i samråd med kunden. Sedan målar de för hand på platsen, med pensel eller med sprayfärg. Motiven utformas för att passa varje enskild kund och inspirationen kommer lika mycket från gatukulturen och MTV, som från inredningsarkitektur och vanlig reklam.

Syftet med väggmålningar är för Walldesign inte bara att liva upp tråkiga kontorsmiljöer och skapa ny inspiration för personalen, utan också att knyta ihop ett företags grafiska profil med inredningskoncept. Ofta har man på ett företag en sorts visitkort och brevpapper som inte alls är synkat med känslan på kontoret. Walldesign arbetar för att bilda länken mellan dessa två visuella intryck.

– På det här sättet bidrar vi också till att graffitikulturen blir mer erkänd och att den kommer till vanliga människor. Folk blir ju liksom mer vana vid väggmålningar vilket gör att de kanske inte bli lika rädda när de går genom tunneln i Vårberg och ser en graffitimålning, menar Bobban.

Och priset? Jämför man med traditionellt måleri framstår Walldesigns konst som rena fyndet; omkring 1500 kronor kvadratmetern tar de för att skapa framtidens